Befinner mig i skrivande stund mitt i mardrömmen.

Känner att jag måste få ned det på något sätt, det behöver dokumenteras. 

Så varför inte en blogg?

Ingen plan eller struktur för det här. Mitt huvud fungerar inte så längre, inte numera i alla fall.

Det kanske växer fram någon form av struktur under resans gång.

Ser att det finns kategorier, borde kunna använda det på något sätt...vi får se, det ger sig.

Jag kanske inte orkar mer än några få inlägg i alla fall.

Året har varit det värsta i mitt liv och det är inte över så jag är osäker på om det är psykologiskt rätt av mig att börja skriva om det.

Vi gör ett försök.

Jag befinner mig i ett gränsland just nu.

Jag stryker med foten över depressionens gryniga linje. Låter den snudda vid galenskapens knivskarpa streck.

Alla tankar brottas, bråkar, skriker, vill fram, ut.

I sin iver att finnas, att synas snubblar de på och över varandra.

Resultatet blir att min blick flackar och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Hjärtat som kämpat på i fyrtiofem år där inne i bröstet dundrar rasande och förtvivlat.

Det mår inte bra av det här. Vill bara att allt ska sluta.

Det finns så otroligt många val att göra.

Så mycket strategi, så många drag.

Men egentligen finns det bara två val.

Leva eller dö.

I höger håller jag liv och framtid. i vänster evig vila.

I min hjärna är inget beslut fattat.

Där inne bråkar och skriker allt om allt.

Men vilande där i höger och vänster finns allt som betyder något.

Så enkelt, ett ja och ett nej.